Dag 09: En bok som jag inte trodde att jag skulle gilla men älskade.

Vem börjar över huvud taget läsa en bok de tror att de inte kommer att gilla? 

Folk som jobbar på bokförlag såklart. Sådana som vi. För även om vi bara ger ut böcker vi gillar, älskar och/eller är helt hysteriskt kära i, så har alla som jobbar här olika smak. Dessutom måste man ju trots allt läsa det mesta som kommer in från förlag i USA eller England (oavsett om det är en trilogi om färg som torkar). Så visst händer det att man på veckans manusmöte motvilligt sträcker sig efter en bok som ser så där lagom spännande ut. Men det finns knep att ta till. Om man låtsas som ingenting och stirrar ut genom fönstret (och undviker att gå och hämta kaffe) vid dessa kritiska utdelningsögonblick, så finns det ändå en god chans att någon annan förbarmar sig över just den där boken som man helst vill slippa läsa. Vi har alla olika smak, som sagt. I mitt fall går till exempel det mesta med rosa muffins på omslaget bort. 

Men ibland har man fel. För inte så länge sedan landade vad som såg ut som en ganska fantasilös vampyr/varulvsbok på mitt bord. Och jag läste den. Sträckläste, faktiskt. Och jag älskade den! Jag skulle gärna tipsa er att läsa den, men det får tyvärr vänta tills vi bestämt om vi ska ge ut den. Sorry.

Men det finns ju andra tillfällen där man måste läsa böcker. Nämligen i skolan. Där blir man ju ständigt ombedd eller tillsagd att läsa böcker av betydelsefulla författare. En av de författare jag kommer ihåg tydligast från när jag gick i skolan är Selma Lagerlöf. Jag vet inte om det beror på att jag växte upp i Värmland, men det känns som om vi alltid läste Selma Lagerlöf. Och som jag minns det trodde jag inte att jag skulle gilla Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men det gjorde jag. Och Selma är fortfarande en av mina favoritförfattare.

Har du någon bok som du inte trodde att du skulle gilla, men i slutändan älskade?

/Marcus

Detta inlägg publicerades i Bonnier Carlsen och märktes . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Dag 09: En bok som jag inte trodde att jag skulle gilla men älskade.

  1. Jennie Björklund skriver:

    Inga böcker så där på rak arm, eller jo, det är klart Herman Hesses Stäppvargen var inget jag direkt så framemot att läsa på litt.vet. men slutade med att jag tyckte det var en av de bättre böckerna.

    Sedan var jag faktiskt lite anti Harry Potter till en början och förstod inte hysterin, dem skulle jag inte läsa. Men så kom jag att jobba som barnflicka i ett år, barnen gick i skolan och de hade böckerna så jag började läsa och blev fast och förälskad…

  2. Klinga skriver:

    Samma här. Jag är ju ”gammal” och har missat Harry Potter ända tills för 2 år sedan då mina barn blev 7 och 8 år. Då bestämde vi att den skulle högläsas och jag himlade med ögonen och tyckte synd om mig själv. Men vad jag bedrog mig! Ettan är inte världens bästa; den är svår att läsa högt med alla sina märkliga bisatser och långa meningar och omtagningar. Men den växer och växer och sista delen var helt formidabel. Den serien är så mörk och samtidigt så ljus och den diskuterar hela tiden moral (vad är rätt/fel, vad kan man göra mot en vän) och den har så mycket.

    Oavsett om JK Rowling har lånat en del så har hon bidragit med desto mer och hur hon tvinnar samman trådarna. Jag är enormt glad att jag läste den till slutet.

    Nu är yngsta dottern 9 år och läser hela serien för andra gången själv. Inne på del 5 och jag förstår henne. Jag hade gjort detsamma om någon hade haft vett att skriva en sådan serie då jag var 9 år.

    En annan bok som jag blev överraskad när jag läste och som jag brukar tipsa om när folk tror att klassiker = tråkigt är Candide av Voltaire. Det är en riktigt rolig klassiker som jag rekommenderar.

Kommentarer är stängda.