”Hur är det att skriva tillsammans?” – författarduon Linda Belanner och Fredrik Persson berättar

Tredje inläggen från veckans gästbloggare Linda Belanner och Fredrik Persson. Idag skriver de om hur det är att skriva böcker tillsammans och hur de gör när de skriver. Författarduon – aktuell med nya boken ”Och bingo är bara för de förlorade” – gästbloggar hos oss hela veckan!

Hur gör ni när ni skriver tillsammans då? Linda och jag är som personer väldigt olika. Vi resonerar på olika sätt, har helt olika infallsvinklar och tankebanor. Vi betraktar ofta ett problem från helt olika håll. Ändå är vi lika på nåt konstigt sätt. Vi kommer nästan alltid fram till samma saker, men på väldigt olika vägar.

Just att vi är så olika är en av våra största styrkor när vi skriver tillsammans. Det är kanske en sliten klyscha, men vi kompletterar varandra. När vi skriver tillsammans är det oftast i ett ordnat kaos. Vi vet vart vi ska, men inte hur. Eller när. Ibland skriver vi inslag i våra böcker enligt en plan: Linda skriver om det här, jag skriver det där. Ibland är det slumpen som styr. Men när vi har sytt ihop båda varianterna kan vi inte ens själva alltid minnas vem som skrev vad.

Zahra och Mattias kompletterar varandra på samma sätt. Mattias är osäker och tvekar inför det mesta, Zahra är full av självförtroende. Göran kompletteras av Mary, även om han kanske inte själv ser det. Och trots att hon har sin egen agenda. Till och med Prince och Sebastian är bitvis något slags samspelande motpoler.

Fredrik Persson

Fredrik Persson Foto: Shervin Shikhan

Fredrik Persson
Foto: Shervin Shikhan

Att skriva tillsammans är utmanande roligt och roligt utmanande! När det funkar så kommer man längre upp på stegen, på något sätt genom att den andre lägger till steg man själv inte ser. Och från andra hållet, man måste hela tiden svara på varför man tänker som man gör. Då går det inte slarva sig fram på så kallad inspiration. Och att inte ha något val är rätt bra för disciplinen. Man kan helt enkelt inte svika en skrivarkompis på samma sätt som man kan svika sig själv. Alltså hitta på extremt bra anledningar till varför det på alla sätt just nu är mycket bättre, smartare och mer konstruktivt, och antagligen skitbra för det kreativa flödet, att se säsongavslutningen av Girls, än att skriva klart det där kapitlet som Fredrik bad mig mejla igår…

Det är också lättare att hoppa tillsammans med någon, att testa nytt, helt krasst, när det inte bara är mitt skägg i brevlådan. Lite som att göra lumpen, tänker jag, som aldrig gjort lumpen. Gör man fortfarande det? Vi-et göder mod, lust och framåtrörelse. För man kan turas om att vara haren. Och harar kan vara väldigt bra att ha om man ska orka springa sig igenom en roman. Och samtidigt är det viktigt att ta sina pauser från vi-et då och då, för att inte tappa jag-språket, för att hålla kvar ens eget språk. Det är nog lite det vi gör nu, på varsitt håll.

Linda Belanner

Linda Belanner Foto: Mia Carlsson/SR

Linda Belanner
Foto: Mia Carlsson/SR

Detta inlägg publicerades i Bokförlag. Bokmärk permalänken.