”Vi ses i min nästa roman!” – Maria Frensborgs sista gästinlägg!

Den vanligaste och svåraste frågan jag får om mitt skrivande är hur jag gör. För instinktivt känns det som om jag bara sätter mig ner och skriver. Det är åtminstone så jag först minns det. Men om jag pressar på lite dyker andra minnesbilder så småningom upp.

Gemensamt för mina berättelser är i alla fall att de utgår från någon grundplot. Jag vet huvudsyftet, och oftast, men inte alltid, också hur texten ska gå i mål.

Martin Widmark brukar tipsa unga skrivare om att rita upp serieliknande rutor för handlingens viktigaste scener. Det har funkat bra för mig också, särskilt när jag skriver deckare och behöver hålla koll på misstänkta och miljöer på ett helt annat sätt än när jag skriver om Ellen och Sorkens vardagshyss.

Men att inte ha allting utstakat från början kan öppna för roliga bifigurer eller sidospår. Det har även hänt, när jag har kört texten i diket, att jag har testat att flödesskriva fram en fortsättning. Då låter man tangenterna bara skriva på, utan att bry sig om vilka knasigheter som dyker upp. Det är under några minuter alltså förbjudet att stanna upp, redigera eller att över huvud taget tänka efter. Och ibland har det faktiskt halkat ut någon liten textsnutt som det går att spinna vidare kring.

En annan viktig bit i skrivandet är förlagets konstruktiva kritik. Självklart vore det härligt att kunna säga att varje förbättring och varje ny version av texten har sprungit ur mitt eget kritiska inre. Men så är det icke. Förläggaren och redaktören pekar ofta på partier eller kapitel som behöver strykas eller hyfsas. Och även om det inte alltid är kul att få tillbaka ett fullklottrat korrektur så är deras ändringsförslag alltid ruskigt pricksäkra.

Och namnen, då? Hur hittar jag dem? Vi börjar med Stål-Stella. Eftersom hon skulle flörta med Stålmannen och ha ett S på magen var initialbokstaven redan klar. Så då blev det Stella – ett rejält och maffigt namn, som dessutom betyder stjärna. Från början, innan jag hade tänkt längre än till nästippen, var tanken att hon skulle ha två S – ett för Stål och ett för Stella. SS, alltså, och ena armen uppsträckt i luften … Eller kanske inte, vid närmare eftertanke.

Ofta knycker jag namn från personer i min närhet. Kriminalinspektören och ägarna till surströmmingsrestaurangen har lånat förnamn av mina kusiner. Mina barns gosedjur har figurerat i tidigare böcker och musikläraren blev uppkallad efter pappa som ständigt går med en banjo runt halsen. Sedan har vi min högervridna lillebror vars namn jag snodde till den vänsterpartistiska slöjdläraren – ett kärleksfullt tjuvnyp som jag hoppas bli förlåten för. (Visst kan du ta det, brollan …?)

Så, vi ses i min nästa roman, som Strindberg brukade muttra till sina meningsmotståndare.  Fast för honom var det tänkt som ett hot. För min del är det snarare en kärleksförklaring.

Och med det säger jag hej då! Tack för en rolig gästbloggarvecka!

/Maria

MARIA FRENSBORG Foto: Eva Lindblad

MARIA FRENSBORG
Foto: Eva Lindblad

Tack Maria för att du har bloggat hos oss den här veckan!
Missa inte Marias nya och spännande böcker om superhjälten Stål-Stella: ”Den ruttna hämnden” och ”Den smutsiga kuppen”. Böckerna har illustrerats av Ingrid Flygare.

Detta inlägg publicerades i Bokförlag. Bokmärk permalänken.