”Måste böcker för barn och unga sluta lyckligt?”

”När jag skrev Coraline”, säger Neil Gaiman, ”gav jag de tre första kapitlen till min förläggare och bad honom läsa. Really, really good, Neil, sade han. The best you have ever written. But I´m not going to publish it.

”Varför inte?” undrade Neil.

”Det är ju en bok för barn och vuxna. Och så kan vi inte ha det. Bestäm dig.”

När boken var klar ett år senare, hade allt förändrats i ett slag. Harry Potter och Philip Pullmans Guldkompassen-böcker hade gjort det möjligt för vuxna att läsa barn- och ungdomsböcker utan att skämmas. Och Coraline-förläggaren hade inte längre några invändningar.

Jag sitter och lyssnar på en panel om böcker för unga, med Neil Gaiman som den självklara fixstjärnan. Vid sin sida har han Garth Nix, Holly Black (Den vita katten) och Susan Cooper (En ring av järn). Frågan som diskuteras är om kategorin böcker för unga vuxna verkligen behövs, eller om det är något som bokförlagen har skapat i marknadsföringssyfte.

”Undersökningar visar att böcker för unga vuxna tilltalar läsare i åldern 20-34 mer än tonåringar”, säger Garth Nix, och ber om ursäkt för att han plötsligt låter som om han var förläggare och inte författare.

Det är en rolig panel, som knappast håller sig till ämnet. Kan berättarjaget eller huvudpersonen i en ung vuxen-roman vara fyrtio år? Självfallet, säger alla paneldeltagarna, men har sedan svårt att komma på ett enda exempel på det. Finns det tecken på ”Peter Panifiering” i ung vuxna-berättelser? Alltså att  de som skriver och läser inte vill växa upp? Nej, säger Holly Black (som har blått hår), Unga vuxna-böcker handlar om att växa upp, bli vuxen. Stora, livsavgörande frågor ska besvaras som aldrig återkommer när man är fullvuxen.

Måste böcker för barn och ungdomar sluta lyckligt? Nej, säger Susan Cooper, späd som en åldrad älva, silver och grå, en vindpust och hon kommer att sväva i väg. Nej. Men där måste finnas hopp. Det är barn som läser.

Jag skriver det här i Hilton-hotellets enklare matsal. Det prasslar runt omkring mig. Jag inser att lunch inte är stort här. I stället sitter fullvuxna människor och öppnar små chipspåsar och klär av Snickers det bruna pappret. Alla förefaller dricka cola zero. The very Swedish concept ”påtår” är det ingen som förstår, fast jag försöker med både second cup och refill. Köper en ny kopp i stället.

maths c

Jag heter Maths Claesson, och är veckans gästbloggare hos Bonnier Carlsen. Jag jobbar i SF-Bokhandeln i Stockholm, och har även skrivit en bok om en kille som heter Linux som vill bli rymdpilot (Linux – Uttagningen). Men här bloggar jag om min resa till World Fantasy Convention i Brighton.

Detta inlägg publicerades i Bokförlag. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Måste böcker för barn och unga sluta lyckligt?”

  1. Var Neil Gaiman där alltså? Undrar om han kommer nästa år också.

    • Marcus skriver:

      Det får man verkligen hoppas, men en riktigt glad nyhet är att det finns en möjlighet att Neil kommer hit i maj nästa år! Vi berättar så fort vi vet mer! /Marcus

Kommentarer är stängda.